Barndomen utgör för oss alla en slags setup som i hög grad formar oss som individer. Där läggs grunden för den fortsatta utvecklingen i livet. Barnet befinner sig i ett helhetstillstånd (om än ett primitivt sådant) och eftersom det är helt beroende av sin omgivning är det sårbart och helt utlämnat till sin uppväxtmiljö. Barnet har många behov och har inget annat val än att anpassa sig. Om dess behov på ett systematiskt sätt genom miljön inte tillfredsställs uppstår brister, rädslor etc. T.ex kan undertryckta känslor ge upphov till osunda föreställningar som i sin tur kan leda till olika rigida överlevnadsstrategier. Med tiden kan det leda till att barnet skapar en mer eller mindre falsk persona eller annorlunda uttryckt så uppstår ett slags tomrum inom barnet. (Tomrummet utgör här ett samlande begrepp för allt det som barnet inte klarat av att integrera under sin uppväxt, inom ramen för sin fulla potential.) De allra flesta individer växer således, mer eller mindre, upp med ett omedvetet tomrum inom sig och det ursprungliga helhetstillståndet går därigenom förlorat. Individen försöker som vuxen lösa detta centrala problem på en mängd olika sätt genom olika former av substitut. Det allra vanligaste är användandet av projektioner. Dvs. individen förlägger olika aspekter av det inre tomrummet på objekt i omgivningen. Genom dessa yttre objekt hoppas man omedvetet på att åter bli helad.

C.G. Jung insåg detta och har i sin beskrivning namngivit flera av dessa objekt för projektion såsom skuggan, självet, anima och animus. Skuggan står för de mörka sidorna hos psyket. Självet representerar det inre helhetstillståndet och kontakten med själen. Anima är det namn Jung valde på de inre feminina aspekterna hos mannen. Animus kallade han de inre maskulina aspekterna hos kvinnan. Mycket av det inre tomrummet utgörs av aspekter av det motsatta könet, alltså anima och animus. Därför är kampen med det andra könet centralt i sökandet efter helhet. De flesta växer upp i förhoppningen att man genom att träffa den rätta partnern skall bli hel. Däri ligger lockelsen i förälskelsen, dvs. förhoppningen om att helhet skall uppnås genom föreningen med den andre. Därav följer också oundvikligen besvikelsen när man så småningom längre fram i livet inser att detta inte kommer att uppnås. Det smärtar att komma till insikt om att man befunnit sig i en villfarelse genom projektion. Det finns många svårigheter i att försöka bli hel genom projektioner, helt enkelt för att det inte går. Dessutom är det många i vår omvärld som försöker utnyttja detta. Den projicerande och omogna människan är väldigt sårbar för att bli förledd på olika sätt.

Michael Newton och Dolores Cannon presenterar ett annat perspektiv på denna dynamik. De har båda lång erfarenhet av hypnoterapi, dvs. att försätta människor i trance så att de därigenom får kontakt med sin själ. Newton och Cannon visar genom praktiska studier med 1000-tals klienter i hypnoterapi att själen inte dör med den fysiska kroppen. Dvs. genom hypnoterapi kan man komma i kontakt både med sina tidigare inkarnationer och med sin själ i dess liv mellan liven. Fallstudier visar att själen lever vidare efter döden under en mellanperiod i själarnas värld tills den åter inkarnerar i en ny kropp. Inför varje liv görs ett omsorgsfullt val kring vad det kommande livets utmaningar skall kretsa kring och vad själen önskar möta för problematik för att utvecklas. I detta val ingår att välja sina föräldrar för att därigenom få en setup som främjar själens utveckling. Detta betyder inte att våra liv är förutbestämda. Valet av generell setup finns alltså där men man betonar samtidigt att den fria viljan i det jordiska livet är fundamental. I denna beskrivning finns inget av att barn genom sin uppväxt är offer för olyckliga omständigheter. Vi är själva ansvariga för våra val och själen kan paradoxalt nog välja ett svårt liv för att utvecklas.

Här kan vi således skönja att det finns två perspektiv. Det ena perspektivet är det jordiska som utgår från att vi har en kropp och ett liv. Det andra perspektivet, det andliga, utgår från att själen inkarnerar genom många liv och att det bara är kroppen som dör. Det andliga perspektivet ger oss ett utifrån perspektiv på det jordiska livet. Vi kan också skönja vad det är som gör det jordiska livet så svårt. Vi är i grunden andliga varelser som hör hemma i den andliga världen. När vi inkarnerar i den materiella världen står vi inför uppgiften att förena den andliga själen med kroppen och dess sinnen (egot). Ur de svårigheter som följer av denna förening kommer mycket av den psykiska problematik som många brottas med. Förutsättningarna är givetvis olika från individ till individ för hur bra kroppen, sinnena, egot och själen passar ihop. Dessutom skall vi anpassa oss till omgivningen och försöka bevara vår själsliga identitet i en materiell och krävande omvärld. Det hela blir en svår balansgång för att finna den egna identiteten, en kamp mellan det materiella egot och den andliga själen om man så vill. Denna balansgång tippar för de flesta över till egots fördel så att personligheten formas till att identifiera sig med sitt ego och den materiella världens olika former av bekräftelser.

Det för oss fram till det som denna artikel handlar om ”Vägen, Sanningen och Livet” som ju anspelar på ett citat från Jesus i bibeln. Det citatet får här representera kärnan i livet som vi kan kalla mognadsprocessen, dvs. den väg vi kan välja att gå i livet mot mer och mer mognad. Hur blir vi mer mogna och vad innebär det att vara mogen? Uppenbarligen hjälper det till med kunskap, erfarenheter och ålder, men mognad följer sannerligen inte med automatik enbart av detta. Mognadsprocessen handlar om att på olika sätt aktivt arbeta med sin självkännedom och att därigenom identifiera vad det inre tomrummet består av. Det handlar om att successivt fylla ut det inre tomrummet med sitt rätta innehåll snarare än med substitut och att därigenom dra tillbaks sina projektioner. Detta helande arbete innebär att finna sin egen sanning och att göra upp med den. Vägen är inte enkel, den går lika ofta bakåt som framåt. Den är snarare cirkulär än linjär. Den innebär metaforiskt en slags ökenvandring med stora umbäranden. Men för den som väljer att gå vägen finns möjligheten att nå det paradisiska helhetstillståndet, ett själens uppvaknande i kroppen som vi med Jesus bildspråk kan beskriva som att ”gå in i riket” genom att ”födas på nytt”. Genom att klara av att förena de andliga och materiella aspekterna av personligheten samtidigt som egots ställning detroniseras av själen, kan vi fullborda vad vi kan kalla för ”det inre giftermålet”.

I vår tid är inte mognadsprocessen viktig, den har ingen plats i den kulturella dialogen om vad som är värdefullt i samhället och vad som är syftet med livet. Vägen mot mognad ingår inte i dagens faktaspäckade undervisning. Mognad och erfarenhet är inte heller längre en parameter när ledare skall väljas. Vi har fått ett horisontellt syskonsamhälle där prioriteringarna ligger kring hur egot skall tillfredsställas. Att mogna är inte ett mål och mogna människor är inget att se upp till. Det finns ingen vertikal dimension där mogna människor har högre status och kan ta rollen som vägledare och bra förebilder. De fåtal mogna människor som finns deltar inte i utformandet av samhället. De håller sig undan och det är inte så konstigt.

Från det andliga perspektivet kan vi dock invända att numera är de flesta själar troligen väldigt unga. Antalet människor har ju ökat så mycket de senaste århundradena så rent matematiskt måste många själar vara inne på sina första inkarnationer. Det sätter sin prägel på samhällets mognadsgrad och det kan inte vara på något annat sätt. Vi är ju alla där vi är och kan inte befinna oss någon annanstans. Så kanske allt helt enkelt är precis som det skall vara?

Att fullborda mognadsprocessen, så som jag här har beskrivit den med grova penseldrag, är att fullborda meningen med livet. Det finns en möjlighet att välja den vertikala vägen för var och en av oss. Samtidigt är det klart att den individuella förmågan beror på hur redo vi är, i bemärkelsen hur många inkarnationer vår själ tidigare har upplevt. De flesta inkarnationer utgör en slags grundbygge i en lång läroprocess innan vi är redo att anta den stora utmaningen. Det är så jag ser på det. Jag skulle säga att det finns tre meningar med livet för var och en av oss som själ betraktad. Den första handlar om den specifika meningen med varje enskild inkarnation. Den andra meningen med livet handlar om varför vi inkarnerar under flera liv och vad som är slutmålet med alla inkarnationer. Den tredje meningen handlar om vad som händer med själen efter att alla inkarnationer upphört, dvs. när den andra meningen med livet är fullbordad. Att fullborda var och en av dessa meningar är själens resa så långt jag kan skönja den.

Så för att sammanfatta: Att gå igenom mognadsprocessen är Vägen. Fullbordandet av den går via Sanningen och leder till det levande Livet.

Avslutningsvis en kommentar till hur kristendomen relaterar till ”Vägen, Sanningen och Livet” och den dynamik som jag beskrivit ovan. Med kristendomen avser jag här både protestantismen och katolicismen och som den kommer till uttryck genom Svenska Kyrkan och de olika frikyrkliga samfunden. I detta avseende gör jag ingen skillnad mellan de olika samfunden då jag bedömer att de alla i den aktuella frågan agerar på ett likartad sätt. De kristna samfunden gör ju anspråk på att vara en slags ställföreträdare på jorden för den andliga världen. Jag är dock starkt kritisk mot hur detta går till. Jesus budskap handlar som jag ser det om hur var och en skall finna sin väg mot mognad och andlighet och vad det innebär att gå den vägen. Genom att gå den vägen kan vi bli följeslagare till Jesus eftersom vi då går den väg som han själv redan har gått. Att gå den vägen handlar inte om att gå Jesus väg utan att gå sin egen väg. Men Jesus budskap kan utgöra ett stöd med honom som vishetslärare. Han har en uppmaning till var och en av oss att söka efter riket och därigenom att födas på nytt, dvs. att bli själsligt levande precis som honom. (I Tomasevangeliet framgår allt detta tydligare än i bibeln där budskapet är mer förvanskat.) Nu är inte detta vad kyrkan förmedlar. Kyrkan anser att det är prästerskapet som representerar det gudomliga och att människor skall underordna sig denna hierarki. Vägen till himlen och till Jesus går via kyrkan. Jesus är inte en vägledare som kan hjälpa var och en till sin egen individuella sanning utan en ”Guds son” som man skall tro på. Det handlar alltså om att tro snarare än att veta. Jag menar att kyrkan därigenom missbrukar Jesus budskap och förleder människor att vara kvar i projektion i stället för att vägleda var och en ut ur sina projektioner mot det egna självförverkligandet. Enligt kyrkans lära blir Jesus ett objekt som man som kristen skall projicera sin egen själ på snarare än att finna den och öka sin kontakt med den.  Man kan säga att kristna människor därmed hålls kvar i ett primitivt barnsligt tillstånd i förhållande till kyrkan. De kristna förblir såsom barn snarare än att följa Jesus ord att var och en skall ”bli såsom barn”, dvs. själsligt levande.